Tänker tanken hur lustigt det är att för exakt 1 vecka sedan så hade jag just mött upp Linnea och vi var på väg ut till stallet. Super glada för våran heldag vi skulle ha tillsammans. Helt ovetandes om olyckan som väntade, om hur dagens planer snabbt skulle förändras. Man ska aldrig ta något för givet! Så enkelt är det.
Jag saknar tillbaka för jag skulle vilja få en ny heldag tillsammans som inte innebar att sitta mer halva dagen på akuten.
Min kropp påminns ständigt. Undra hur länge smärtan ska sitta i?
Idag ska jag försöka städa iaf! ;)